Jag har förberett mig på detta under ett års tid. Neo kunde nu i helgen gå max 50 meter så något alternativ fanns inte… Hur kan det då komma sig att det ändå är så jobbigt?
“Neo”
SEU(u)CH SE VCH LP1 Aha Phoenix Coyotes Phantom
2001-05-11 – 2015-06-22
Bilden togs nere vid tjärnen igår kväll och speglar bra hur vi vill minnas vår fina kille
Åkte till jobbet på morgonen och ringde till veterinären så snart de öppnade. Fick en tid klockan 10 så klockan 9 flexade jag ut och åkte och hämtade Henke.
När vi kom till Delsbo så tog jag först in Humla för att ännu en gång kolla upp hennes juvertumörer och försöka resonera oss fram till om det behöver göras nu eller om det kan vänta till efter sommaren. Vi bestämde oss för att vänta. De har inte växt och hon besväras in av dem så då är det bättre att genomföra operationen efter sommaren och efter värme och bad. Så får det bli även om jag även i fortsättningen ska fortsätta att hålla koll på ev. förändringar.
Efter detta så väntade det jobbiga. Hämtade Neo. Tack och lov var det Ingela som var med oss hela tiden. Hon som gav honom både lugnande och sedan också avlivningsvätskan. Det var sååå jobbigt. Var samlad och förnuftig och fullkomligt nedbruten om vart annat. Gick som en berg- och dalbana.
Vi lindade in honom i en fleesefilt och la honom i en väska för att direkt åka till Enånger. Det spöregnade så vi la ner Neo i gropen som Ola grävt och Lasse skottade över en del för hand. Senare när vi åkt kom Ola för att täcka över riktigt. Nu vilar Neo nedanför syrenbersån på en plats han trivts i hela sitt liv.
Lasse och Birgitta bjöd på våfflor då jag varken ätit frukost eller lunch.
Vi blev sedan tvungna att åka hem då en reparatör till vårt spabad ringde och meddelade att han var på väg… Det regnade fortfarande när vi kom hem men jag tog med tjejerna på en lång promenad i spöregn. Kände att jag behövde det och tjejerna gick så fint hela vägen. Tårarna rann mer eller mindre hela promenaden. Att det kan vara så jobbigt trots att man sedan länge varit inställd på detta. Så mycket kommer att bli smidigare nu men ändå så kommer det att bli så tomt. Vilken tur att jag i alla fall har Humla och Vinna. Kan inte tänka mig hur det hade varit om Neo hade varit den enda hunden. Det kommer jag i alla fall aldrig att utsätta mig för. Att bara ha en hund vill säga….
När vi kom in vid tre-tiden somnade både jag och Henke i soffan. De har varit en mycket påfrestande dag! Vaknade och bestämde mig för att åka på hundträningen. Inte så mycket för att träna hundarna utan mera för att aktivera mig själv. Kändes väldigt bra att vara ute i skogen bland träningsvänner och hundvänner. Träningen gick också förvånansvärt bra…
På vägen hem köpte jag pizza för varken jag eller Henke kände för att laga mat idag.
Nån dag framöver ska jag sätta mig och gå igenom bilder på Neo men nu får sorgen lägga sig lite…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar