Kan inte skriva så mycket mera än att mitt liv just nu pendlar mellan hopp och förtvivlan. Går bra att jobba men så snart jag läser ett mail eller inlägg i gästboken kommer tårarna. Så snart jag kommer hem och möts av glada ylningar från Neo och svansviftningar från Humla så brister det igen och tårarna kommer.
Jag vet egentligen inte varför jag känner sån förtvivlan för eftersom jag absolut inte vill ha mer än två hundar så är sannolikheten att jag skulle ta en valp från Humla rätt liten för Neo förväntar jag mig leva i åtminstone 5 år till så det betyder att de närmaste 5 åren kommer jag inte att skaffa mig någon valp vilket betyder att en valp efter Humla inte är särskilt troligt, möjligen en valp efter en valp som är från Humla… Såå det är inte det som gör att jag känner mig så förtvivlad.
Rädslan att Humla ska påverkas av PRA? Nää egentligen är jag inte så orolig för det heller även om det naturligtvis finns en risk å med min otur så är väl den risken rätt stor så tror jag ändå att hon kommer att få leva ett aktivt bra liv i alla fall i många år framöver. Humla är ju ögonlyst UA precis så än syns i all fall ingenting. Förhoppningsvis ska det heller inte synas nått på många år å om PRA slutligen skulle bli ett faktum så får man väl hoppas att det är en långsamtgående process hos Humla å då kan hon ju faktiskt vara rejält gammal.
Nä egentligen är det nog mest det faktum att Humla aldrig i andras ögon kommer att bli den perfekta hunden som jag tycker att hon är. Hon har ju alla de fördelar där tollarna normalt har sina problem. Hon är en lugn hund helt utan stressproblem. Hon har inte problem med vilt vilket normalt är ett problem hos tollarna och hon är helt tyst. Att hon dessutom är så fantastisk mån om att vara sin förare till lags gör henne till den retrievern man vill ha till hands till vardags så väl som i arbetssituationer som vid jakt, lydnad eller spår (bruks och lydnad). Att hon dessutom är en lite skönhet gör ju inte saken sämre.
Såklart kommer vissa nu att säga: Jag tycker inte hon är så fin, eller jag tycker hon är föör…(?) ja osv… men det är självklart med mina mått som jag beskriver Humla. Jag vill ha en nätt tollare som gillar att arbeta och som är såå konstruerad att kroppen inte blir en begränsning eller ett hinder. En hund som vill vara sin förare till lags. Som är lugn, tyst och inte har problem att plocka in de vilt jag vill att hon hämtar osv… Det är den hunden Humla är så jag anser därför att rasen går miste om riktigt bra egenskaper som mycket väl skulle kunna gå vidare utan att riskera ytterligare PRA-hundar.
På kvällen idag tränade jag och Helena lite i mörkret. Blev linjetag och lite markeringar och jag kan bara konstatera att Humla verkligen är sugen på apporteringsträning nu för det är ett fint tempo hon visar upp och linjetag på 75 meter är inte några som helst problem trots mörker och tidsfördröjning sedan vi la ut apporterna. Skickade dessutom åt två olika håll (90 grader) men inte heller det ställde till det. Kändes skönt att träna och se att det trots allt är precis samma hund som tidigare och att det bara är ens egna känslor som är påverkade av detta och inte min älskade lilla Humla.
Neo fick träna lite lydnad i form av fjärrdirigeringar men också han fick dirigeringsträning bara för skoj skull. Undrar verkligen om de inte opererade in hans kulor till extra stämband trots allt för jösses vad han är skrikig sedan kastreringen. Han var ju ingenting tidigare om man jamför hur han är nu?
Hmm ironiskt nog är det idag preci 3 år sedan Neo och Maja parades på alla hjärtans dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar